Porcupine Tree, Katatonia och Pink Floyd
Har sen ett tag tillbaka börjat lyssna på Porcupine Tree, ett band där mästermusikern Steven Wilson är den drivande kraften. Deras musik kan beskrivas som progressiv rock med metalinfluenser. Wilson är nämligen god vän med Opeth-geniet Mikael Åkerfeldt och har både producerat och spelat in tillsammans med dem, en av anledningarna till att Porcupine Tree inspirerats av metal på senare år.
Vad som är riktigt imponerande med det här bandet är att varje låt de skriver har en helt egen atmosfär. Med andra ord finns det väldigt få klara likheter mellan låtarna, men trots detta har Porcupine Tree ändå ett väldigt personligt och uppenbart sound. Hittills har jag bara lyssnat in mig på två album, men på båda dessa lyckas deras respektive låtar skapa en helhet. Minst sagt imponerande eftersom låtarna i sig är helt olika varandra.
…
Jag hörde Katatonia för första gången på radio när deras succéplatta The Great Cold Distance släpptes 2006. Låten My Twin spelades frekvent på Bandit Rock på den tiden och jag minns att det var en av de där låtarna som man hoppades på efter reklampausen. Tyvärr blev jag inte mer insatt i deras musik då för jag slutade snart lyssna på Bandit.
Det var alltså inte förr än nyligen jag blev intresserad av bandet igen. Naturligtvis började jag lyssna på just The Great Cold Distance. Det är en otroligt atmosfärisk platta som innehåller många akustiska bitar. Det är nästan dessa bitar som är bäst med bandet tycker jag, för de använder sig av väldigt mycket hammer-ons vilket nästan låter som ett trademark för bandet. Den här stilen att spela akustiskt tror jag bidrar mycket till den lite apokalyptiska atmosfär albumet bygger upp. Jonas Renkses dystra och mörka sång förstärker naturligtvis detta.
…
Pink Floyd har jag ju haft med mig nästan så länge jag kan minnas, tack vare pappa. Säkert ett av de bästa progrock-banden någonsin vars musik har ett högt sentimentalt värde för mig. Alldeles nyligen hittade jag deras dubbelalbum The Wall liggandes i vardagsrummet så jag förde med iver över det till datorn och iPoden. Det blev en mycket nostalgisk tripp för mig och melodier jag trodde jag hade glömt grävdes fram ur mitt minne.
Hela albumet är ofattbart bra men jag fastnade för just Another Brick in the Wall Part 2, mest på grund av det fantastiska (och klassiska) gitarrsolot som bjuds på.
apsoppa 